Det är långt till sommaren då nötkreatur brukar beta på ängen. Idag ligger tunna isflak i de grundaste delarna av viken och i pauserna mellan våra samtal är det slående hur tyst allt är. Havsytan ligger blank och stilla.
De naturbaserade lösningar som vi testar här består av stenrevlar och slystaket. De ska dämpa vågkraften utifrån och fånga upp sediment som samlas invid land. Det har varit rejält blåsiga dagar tidigare under hösten och hittills har lösningarna stått pall. Bakom slystaketen anar vi nu ett nytt, tunt lager av silt som lagt sig till rätta på botten. Med tiden kan det bli grogrund för ny växtlighet från ängen.
Jan-Erik har varit delaktig i planeringen av åtgärderna. Stenrevlarna tror han mycket på,
men slystaketen är han mer tveksam till.
– De där stolparna… där får vi se. Det får tiden utvisa. Får vi en ordentlig isvinter är jag ganska övertygad om att de ryker, säger han och kisar ut över viken.
Det var efter ett utskick från Länsstyrelsen som han anmälde sitt intresse till projektet.
– Jag har ju sett hur marken försvunnit här. På ett ställe längre ut kunde jag köra traktor och vagn för sex, sju år sedan, säger han och pekar mot vattnet.
– Det är ju helt borta nu.
Telefonstolparna som står utspridda på ängen vittnar tydligt om utvecklingen. En av dem står numera mitt ute i dy, där havet tagit sig in och gnagt sig allt längre upp.
– Stolparna restes 1972. De stod säkert tio meter in på ängen från början, funderar Jan-Erik.
Lärdomar och nya perspektiv
Att ingå i ett internationellt projekt har varit en positiv erfarenhet. Jan-Erik har fått upp ögonen för hur andra länder arbetar med liknande utmaningar.
– Att man vallar in för att bygga upp mark, det hade jag ingen aning om innan. Nu har jag förstått att den tekniken används på många håll i Europa.
– Det är bra när man utbyter erfarenheter. Det är ett helt annat tänk i andra länder. Där äger staten ofta strandremsorna och mycket är invallat. Hade du byggt en stor vall här hade det ju inte varit samma känsla…
Hur önskar du att den här platsen ser ut om fem år?
– Då önskar man ju att det byggts på material. Men jag tror inte det går så fort att man hinner få upp en grässvål. Kanske om man fyller upp och sår in något gräs. Det är möjligt. Vi får se, säger Jan-Erik.
Han upplever att marken sjunker längre inåt land, som om den undermineras.
– Det känns som att vattnet kommer underifrån och drar med sig jord. På grannens mark, där det varken går betesdjur eller gäss, händer samma sak.
Åtgärder i Glose
Möt fler markägare:
Möte med markägare: Roland och Sanna tar vara på Köleröd – Projekt stranderosion
Möt en markägare: Ove vill få tillbaks djurens favoritbete – Projekt stranderosion