Med naturbaserade lösningar provar man olika sätt att gynna saltstrandängar och biologisk mångfald, samtidigt som kusten ska skyddas från klimatförändringarnas ökande erosion från havet.
Deltagarna i mötet arbetar med projekt i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Danmark och Sverige. Det är intressant att se att det är så olika förutsättningar längs kusterna och i de olika länderna. De som arbetar på myndigheter och med kustfrågor har många olika typer av frågor att lösa.
På många håll ger tidvattnet förhållanden som vi inte har i Sverige. Vi måste ha betesdjur och även röja buskar för att inte strandängarna ska växa igen. Där tidvattnet ger återkommande, stora förändringar i vattennivåer blir det inga uppslag av buskar och sly. Betesdjur kan till och med vara ett problem, då deras tramp kan medföra för stor erosion när tidvattnet kommer in och sedan drar sig tillbaka.
I Nederländerna är högsta prioritet att med höga vallar skydda befolkningen från havet, många bor ju i områden som ligger under havsnivån. I MANABAS-projektet försöker man nu anpassa skyddsvallarna, så att de får en biologisk och mer naturbaserad funktion. Den höga befolkningstätheten gör att besökstrycket längs kusterna är stort. Det skapar problem med erosion av sanddyner, när tramp skadar vegetationen som binder sanden. Ett annat problem är att häckande fåglar blir störda av människor och hundar.
Nästa partnermöte blir i september. Då kommer alla deltagarna till oss, så att vi får visa hur vi arbetat för att hitta metoder för att hindra våra saltstrandängar att spolas ut i havet, med stora biologiska konsekvenser som följd.
